Det var en solig sensommardag, en söndag eftermiddag, när vi för första gången besökte skogsfastigheten Björkesö. Luften var klar och mjuk, sådan som bara september kan erbjuda – med värme kvar i solen och hösten försiktigt närvarande i färgerna.
Fastigheten som vi tittade på var omkring tio hektar skog, vacker men svår att ta sig fram i. Terrängen var ojämn och orörd, och skogen bestod av en blandning av ek, tall, björk och gran i många olika åldersklasser. Här fanns unga träd som precis tagit fart, och äldre som stått emot väder och vind i generationer. Det gav platsen en känsla av både kontinuitet och liv.
Vi rörde oss långsamt genom skogen, stannade ofta, lyssnade. Tystnaden var påtaglig – inte tom, utan fylld av små ljud: vinden i trädkronorna, torra löv under fötterna, en fågel som bröt stillheten på avstånd.
Från stranden kunde man se ön ute i vattnet. Den låg där stilla och lockande, så nära men ändå utom räckhåll. Vi hade ingen båt den dagen, så ön fick förbli något att betrakta och drömma om. Kanske var det just det som gjorde upplevelsen starkare – känslan av att det fortfarande fanns mer att upptäcka.
Redan vid det första besöket stod det klart att Björkesö inte är en plats man ”tar in” på en gång. Det är en plats som kräver tid, närvaro och återkomster. Och kanske var det just där, den där soliga dagen i september, som en längre resa började.