En solig sommardag lyfte en drönare från Osbysjöns lugna vatten och rörde sig långsamt inåt land, över vass och trädtoppar, mot en liten skogsglänta vid sjön. Sett uppifrån kändes det redan självklart: här ska huset ligga. Tillräckligt nära vattnet för att känna sjöns doft på morgonen, men ändå så pass avskilt att platsen känns privat. I det ögonblicket existerade det framtida fritidshuset fortfarande bara som en idé, en flygväg – och en ganska stor dos optimism.
Spola fram till november 2023. Samma plats, helt annan stämning. Sjön låg tystare, färgerna var mer dämpade och skogen hade fått det där allvarsamma senhöstuttrycket – som om den ville göra klart att här bygger man inte hus utan ordentlig planering och utan genvägar. Det var dagen då vi träffade vår markentreprenör, personen som vet vad som faktiskt döljer sig under mossa, rötter och sten, och som i slutändan avgör om ens idéer är geniala eller fullständigt naiva.
Står man vid kanten av det intilliggande fältet ser man kontrasten vi tycker så mycket om: öppet landskap på ena sidan, tät skog på den andra. Det är en plats där man kan se dimman stiga över åkern på morgonen och försvinna in bland träden framåt lunch. Vårt framtida hus kommer att ligga precis i mötet mellan dessa två världar – där utsikten öppnar sig, men skogen fortfarande omsluter en som en skyddande jacka.
De andra bilderna tar oss djupare in i skogen. Mossbeklädd mark, höga träd och den där speciella stillheten som bara infinner sig när det inte finns någon trafik, inga grannar och ingen brådska. Här pratade vi om grundläggning, dränering och markförhållanden – väldigt praktiska ämnen – samtidigt som vi i huvudet redan såg hängmattor, kaffekoppar och barn som springer barfota mellan träden. Att diskutera betong medan man drömmer om semester.
