
Att bygga Björkesö skulle ju vara roligt: att skapa ett lugnt litet paradis vid sjön, omgivet av skog, med vår egen ö bara en kort promenad bort. Huset hade godkänts vid slutbesiktningen i oktober 2025, och vi såg fram emot nästa kapitel.
Men den 16 januari 2026 ringde vår granne Göran. Ett kopparrör i garaget hade spruckit. Vattnet stängdes av, bilder skickades och telefonsamtal ringdes. Till en början verkade det vara ett problem som var begränsat till garaget. Först senare upptäckte vi hur långt vattnet hade tagit sig.
När jag kom fram två dagar senare hade vatten trängt in under parkettgolvet och klinkern i huvudbyggnaden. Den troliga händelsekedjan var plågsamt enkel: kanalen mellan garaget och huset hade inte isolerats och tätats ordentligt, kall luft kunde tränga in i pumprummet, frostskyddselementet klarade inte av att hålla temperaturen uppe, kopparrören frös och sprack, och vattnet kunde sedan rinna tillbaka genom samma kanal in i huset.
I efterhand borde jag också ha stängt av vattnet och pumpen. Det gjorde jag inte. Det är en sådan läxa man får lära sig den dyra vägen – och förhoppningsvis bara en gång.


Det som följde var veckor av besiktningar, fotografier, frågeformulär, tekniska diskussioner och meddelanden fram och tillbaka med de inblandade. För att vara rättvis var Hem1 och Mickes Byggservice, företagen som byggde huset, konstruktiva i diskussionerna och mycket hjälpsamma.
Försäkringsbolaget hade däremot en annan syn på saken: de hänvisade till ett krav på att hålla minst 15 grader i pumprummet. Det var ett krav som knappast hade fastnat i minnet när jag läste igenom avtalet jag minns att jag skrev under. I praktiken fick det mig att undra vilken typ av överraskning försäkringen egentligen var tänkt att täcka.
Det som överraskade mig mest var hur hårt jag tog det. Självklart innebar skadan kostnader, tidsförlust, förseningar och en hel del praktiskt arbete. Men jag insåg att jag tog det betydligt mer personligt än jag hade väntat mig. Det handlade inte bara om en reparationsnota.
Björkesö representerade en dröm: en plats som vi hade byggt med omsorg, där vi föreställde oss lugna dagar vid sjön och gäster som skulle få njuta av samma frid. Plötsligt handlade det inte längre om att planera nästa steg för fastigheten, utan om att jaga besiktningsrapporter, försöka förstå försäkringsvillkor och undra hur ett projekt som hade gett så mycket glädje kunde dränera så mycket energi. Jag märkte att jag hade svårt att bara rycka på axlarna och tänka att det ju ”bara handlar om pengar”. För mig handlade det uppenbarligen om betydligt mer än så.


I juli kom vi överens om en slutlig reglering av skadan: jag skulle stå för skadorna i garaget, medan Hem1 skulle stå för skadorna i bostadshuset. Husets garantier fortsatte att gälla, och återställningsarbetet kunde äntligen slutföras. Det gav oss möjlighet att avsluta det här kapitlet och gå vidare. Jag har lärt mig att ta avstängningsventiler, pumpar, isolering och det finstilta i avtal på betydligt större allvar.
Och kanske har jag också lärt mig något om mig själv: när man lägger en bit av sitt hjärta i en plats kan ett bakslag göra betydligt ondare än vad fakturan antyder.
Drömmen har inte försvunnit. Den har bara tagit en ovanligt blöt och dyr omväg.
