Vissa planterar träd för kommande generationer. Andra gör det för att de har samlat på sig några hästkastanjer och plötsligt får lust att bli skogsbrukare.
Mitt lilla experiment började hemma 2024. Jag planterade några hästkastanjer från grannens fina kastanjeträd, pysslade om dem lite och väntade för att se vad som skulle hända. Inte direkt något stort bidrag till svenskt skogsbruk, men varje skog måste ju börja någonstans.
Några av de små träden överlevde sina första levnadsår, och tre av dem fick så småningom flytta till Björkesö. Där håller de nu på att etablera sig i sin nya omgivning, med betydligt mer utrymme att växa på än i sin ursprungliga plantskola.
När jag tittar på dem idag måste jag erkänna att de klarar sig riktigt bra. Åtminstone tre av dem. Jag väljer att tolka det som ett bevis på mina trädgårdskunskaper snarare än på hästkastanjernas imponerande överlevnadsförmåga.
Planen är förstås att låta de små träden växa till sig, fylla ut luckorna efter röjningen och bli en del av landskapet. Om de så småningom kommer att ge skugga, vackra höstfärger eller bara påminna mig om mina tidiga ambitioner som trädplanterare återstår att se.
Ett av de unga träden har utvecklat ett särskilt intressant utseende. Från vissa vinklar liknar det misstänkt mycket något man förknippar med en helt annan typ av odling. Bara så att det är alldeles klart: det är en hästkastanj. Inget mer exotiskt växer i skogen på Björkesö – åtminstone inte vad jag vet.
Just nu växer alltså tre små hästkastanjer på Björkesö. Och jag har redan börjat fundera på vad jag ska plantera härnäst.
Jag är kanske inte någon vidare skogsbrukare eller skogsträdgårdsmästare ännu. Mitt första bidrag till skogen på Björkesö består av tre träd som knappast ger något virke av större värde och absolut ingenting till middagsbordet. Men även en skogsbrukare eller skogsträdgårdsmästare måste ju börja någonstans.