År 2024 gjorde jag något lite ovanligt för en professor i datavetenskap: jag blev student igen. Jag gick en kurs i hållbart familjeskogsbruk vid mitt eget Linnéuniversitet, och Björkesö blev mitt studieobjekt. Jag var van vid att undervisa i AI, analysera komplexa mjukvarusystem och ibland låtsas förstå saker innan kaffepausen. Men skogsbruk? Där började jag nästan från noll. Träd, jordmån, tillväxt, virkespriser och svenska skogsbruksregler – en helt ny värld, där mina akademiska titlar visade sig ge förvånansvärt liten praktisk fördel.
Kursen gjorde snabbt klart att äga skog och förstå skog är två helt olika saker. Jag grävde jordgropar, identifierade växter, mätte träd, uppskattade virkesvolymer och försökte begripa begrepp som bonitet, grundyta och gallring. Jag lärde mig att två skogspartier på bara några meters avstånd kan ha helt olika jordmåner, vegetation och tillväxtpotential. Jag upptäckte också att mäta ett träd ute i skogen inte alls är lika enkelt som att mäta något i mjukvaran. Ojämn mark, tät undervegetation och en och annan tveksam mätning påminde mig ständigt om att verkligheten inte alltid samarbetar med teorin.
Sedan var det inlämningsuppgifterna. Deadlines skulle hållas, beräkningar kontrolleras och rapporter skrivas. Och på något sätt skulle resten av livet också få plats vid sidan av kursen. Mer än en gång satt jag och arbetade långt in på kvällen och undrade varför jag hade tyckt att det här var en bra idé. Tentaperioden väckte minnen som jag trodde var säkert begravda under årtionden av akademisk erfarenhet: stressen inför proven, den gnagande känslan av att jag borde kunna mer och misstanken att alla andra åtminstone hade den praktiska erfarenhet som jag själv saknade. Att vara professor gjorde inte tentorna ett dugg lättare. Om något blev det ännu roligare att vara nybörjare – åtminstone så här i efterhand.
Men allt slit gav resultat. Jag fick praktiska färdigheter, en betydligt bättre förståelse för hur skogar växer och utvecklas och nya insikter i skogsbrukets ekonomiska, ekologiska och juridiska aspekter. Framför allt började jag se Björkesö med andra ögon. Det gran- och tall-dominerade beståndet var inte längre bara en samling träd vid sjön. Det blev ett levande system med sin egen historia, sina möjligheter och sina risker. Jag kunde jämföra skötselstrategier, bedöma konsekvenserna av gallring och börja förstå avvägningarna mellan virkesproduktion, stormtålighet, biologisk mångfald och landskapet kring Björkesö. Jag tog till och med fram en plan för att stegvis gå över till hyggesfritt skogsbruk – ett mer nyanserat alternativ än att bara hugga ner allt och börja om.
Så här i efterhand var kursen en av de bästa investeringarna jag gjort i Björkesö. Inte för att jag kom ut på andra sidan som skogsexpert – vi ska väl inte överdriva – utan för att jag lärde mig att ställa bättre frågor och fatta mer välgrundade beslut om fastigheten. Jag återupptäckte också hur det känns att vara nybörjare: att kämpa, göra misstag, missa en deadline eller två och till slut förstå något som bara några veckor tidigare hade verkat fullständigt obegripligt. Det var en ödmjukande upplevelse, stundtals stressig, men verkligen värd besväret.
Och nästa gång jag står och förklarar något för mina egna studenter kanske jag känner lite större sympati för dem som sitter längst bak i salen och stilla hoppas att tentan på något magiskt sätt ska vara lättare än inlämningsuppgifterna.